Musikens resa genom tiderna del 2

Musikens resa genom utveckling fortsatte i rask takt. Nya musikstilar växte i antal och man fortsatte att påverkas av omvärlden och musiken färgades av nya erfarenheter som växte fram. Ett brett experimenterade fortsatte inom musikens värld och regler runt musikskapande började dyka upp.

Barocken

Barocken som varade ungefär mellan 1600 och 1750-talet stod för en stor skara av musik. Kompositörer från denna tid känner vi till än idag, ett exempel är Johann Sebastian Bach.

De modula skalor som kännetecknade renässansens musik övergick under barocken till de dur- och molltonarter som vi är så väl bekanta med idag. Under den tidiga barocken var det homofona verk som dominerade, alltså musikstycken i vilka det finns en huvudsaklig melodistämma  och flera ackompanjerade stämmor. Basinstrument användes inom flera verk, ofta i bakgrunden i ett musikstycke. Tonerna och stämningen i flertalet av verken under barockens era är konstant och genomgående. Det var inte snabba övergångar mellan exempelvis dur och moll, detta kom senare.

Under slutet av 1500-talet skapades en ny sångform, en solosång ackompanjerad av en generalbas. Detta kallades för monodi och kom att utvecklas till en sorts talsång som kom att få en viktig roll inom operan, som slog igenom stort under barockens tid. Operan utvecklades till en av epokens mest inflytelserika uttrycksformer. I operan kunde man förmedla så mycket olika känslor, detta kom att påverka föreställningen om att musiken i sig kan uttrycka känslor. Den första stora operan var Orfeus från år 1607, men den första operan är från 1597 och hette Dafne. Under barocken så kom innovationerna inom musiken från alla håll och kanter och ledde till en ny melodisk frihet och en invasion av olika slags ornament. De olika slags drillar som uppfanns under barocken går knappast att räkna för de var så många. Under andra hälften av 16-00talet blir tonspråket dock mer reglerad och styrd av mer sammanhållande principer. En fuga, som uppstod under denna era, är den mest avancerade polyfona musikformen. Polyfoni kännetecknas av att flera stämmor än en har melodisk betydelse, det finns alltså flera melodier samtidigt. Bach ses som den som uppfann fugan.

Barocken

Wienklassicismen

Efter barocken så kom den period av musikhistoria som kom att kallas för Wienklassicismen. Det är svårt att sätta några gränser för när denna period började och slutade, men på ett ungefär så varade den mellan 1750 och 1815. Balans, proportion, symmetri och elegans värderades högt inom musiken under denna period. Kännetecken under Wienklassicismen är en utvecklad dur-moll-skala och instrumentalmusiken var i fokus. En stor skillnad mot barockens musik, där det ofta var en konstant stämning och tonart så kunde ett musikstycke nu ändras mellan glatt och hoppfullt till sorgset och med många olika tonarter. Musikstyckena var heller inte lika långa nu som under barocken. Wienklassicismen kom på kort tid att bli helt dominerande över hela Europa, och med Joseph Haydn, Mozart och Beethoven som under denna tid skrev flera mästerverk så är det förståeligt. Beethoven får mycket uppmärksamhet för sin stil under 1800-talets två första decennier. Här användes pianosonater, stråkkvartetter och symfonier som bildade otroliga musikstycken som blev oerhört uppskattade av folket.